Jerry möter Sylvia Eriksson

Bild: WIK

Juni månads profil är Sylvia Eriksson, en krutgumma av sällan skådat slag som vid 88 års ålder sällan eller aldrig missar gåfotbollen med Wargöns IK på onsdagar, men som genom åren även gjort stor nytta i klubben på många olika sätt.

Namn: Sylvia Eriksson.

Ålder:  88 år.

Familj: Barnen Helen, Susanne, Kristin och Joakim, samt nio barnbarn och sju barnbarnsbarn.

Bor: I lägenhet i Nordstan, Vänersborg.

Yrke: Sylvia har bland annat arbetat som ekonomibiträde, varit ombud för Statistiska Centralbyrån, agerat studieorganisatör vid Studieförbundet Vuxenskolan, egenföretagare, mamma och numera pensionär.

Moderklubb: Wargöns SK och OK Skogsvargarna.

Favoritlag: Wargöns IK.

Krutgumma, dundergumma, stålmormor.

Kärt barn har som bekant många namn och alla stämmer väl överens med 88-åriga Sylvia Eriksson, en stor profil i Wargöns IK.

- Jag vet inte riktigt vad det är med mig, jag kan liksom inte sluta aktivera mig.

Sylvia Eriksson växte upp på en gård i Dalslandsmetropolen Bolstad, mellan Brålanda och Vänern.

Hon var bara fem år när andra världskriget bröt ut och hon kunde se när bombflygplanen passerade över den lilla byn.

Två år efter krigsslutet flyttade Sylvia till Vänersborg för att gå på Norra Skolan och sex år senare träffade hon sin blivande make Lennart Eriksson.

- Under att antal år flyttade vi runt en hel del, bland annat till Stockholm, Trollhättan och Eskilstuna. Sen blev det Nordkroksvägen i Vargön innan vi byggde hus på Hallebergsvägen.

Stort engagemang i WIK

Paret Sylvia och Lennart Eriksson har stått för många välgärningar i först Wargöns SK och sedermera Wargöns IK. Båda satt under en tid med i WIK:s styrelse och Lennart var också den som ritade och konstruerade Hallevikiosken.

Sylvia var bland annat vice ordförande i huvudstyrelsen, men hon engagerade sig också i många andra saker för klubbens bästa.

Hon jobbade i kiosken, både i gamla omklädningsrummet och sen i köksfönstret när klubblokalen byggdes. Hon bakade bullar och lagade mat till diverse evenemang som till exempel fotbollsskolan och julmarknaden och när 67 och 69-laget skulle åka till Tyskland på turné skulle ju resan bekostas på något sätt.

- Vi tanter gjorde vad vi kunde för att hjälpa till med ekonomin. Vi bakade, stickade, virkade och sålde lotter. Dessutom samlade vi papper och pant, berättar Sylvia och fortsätter med ett annat kärt minne:

- Vi beställde frallor hos en bagare på Mariedal och så portionerade vi ut dem på lördagar till de som beställt. Det var jättepopulärt.

Inventering på Saga, numera Kvantum, hann man också med för att samla in pengar till klubben.

- Alla ville inventera lösgodiset, men ingen ville ta kryddorna.

800 gäster

Sylvia Eriksson var också med i arrangerandet av revyer och hon var också en av hjärnorna bakom Kräftskivan i ett tält vid ena hörnet på dåvarande grusplanen.

- Som mest kom det 800 gäster. Gissa om det åts såväl havskräftor som vanliga kräftor, säger hon med ett leende på läpparna.

Maken Lennart avled 2018 i parets hem på Hallebergsvägen och två år senare lämnade Sylvia Vargön för att bosätta sig i Nordstan, Vänersborg.

Älskar gåfotboll

Men tro inte att hon för den delen övergivit Vargön och WIK, tvärtom. Varje onsdagsmorgon tar 88-åringen bilen och kör ut till Hallevi för en av veckans absoluta höjdpunkter – Gåfotboll.

- Något fel är det väl med mig, jag kan bara inte sluta aktivera mig. Gåfotbollen är bland det bästa som hänt mig, förklarar Sylvia med ett stort leende och fortsätter:

- Dels får man röra på sig, men sen är det också jargongen i det här gänget, ledarskapet, miljon och inte minst den sociala biten. Vi har så trevligt tillsammans, men ibland blir de nog görtrötta på mig eftersom jag inte kan hålla truten.

Stor reslust

Sylvia Eriksson har ett stort och brett idrottsintresse, plus att musiken och resorna till alla världens hörn ligger henne mycket varmt om hjärtat. Nyligen åkte hon själv till Italien för att hälsa på släktingar.

- Jag har dock inte varit i Japan, Indien och Vietnam, samt några länder till, men visst har jag haft tur som fått se en stor del av världen.

- Visserligen får jag numera inse min begränsning, men däremot vägrar jag att lägga mig ner och kola av. Jag har hälsat på tre bekanta och avlägsna släktingar på hemmet som inte ens vet vad dom heter. Sådant är väldigt tragiskt.

Finns det då saker som inte så många känner till om Sylvia Eriksson. Hon ville rida men gjorde det inte och hon ville spela ett instrument men det blev heller inte av.

Däremot…

- Jag har faktiskt prövat på silversmide och jag älskar att dikta. Många är inte minst de jubilarer som drabbats av mitt diktande, slutar den 88-åriga krutgumman.

Jubileumsskribent: Jerry Lindkvist